Nya bloggen finns på:
http://karlekskrigaren.blogspot.com/

Information om hur denna blogg kommer fortsätta att fungera finner ni på Om mig (ovan)

”Every spark of friendship and love, will die without a home”

Jag är säker på att jag på sikt kommer lära mig en hel del. Det mesta är jag medveten om, i det som varit min problematik. Är jag medveten så kan jag bromsa det som inte är önskvärt. Vilket jag lyckas göra varje dag.
Kan inte svara på riktigt när det blev så, att jag nådde så långt. Ända hit, till denna enorma vishet.

Kanske har det varit på gång hela tiden, under många år. Jag menar, för var år som gått så har jag gjort enorma framsteg. Min egen kamp och mitt andliga uppvaknande är i mina ögon det som tillslut rodde mig i hamn.

Jag har sagt det förut, oj vad jag sagt det många gånger. Men den här gången är det skillnad. Nu är det inte bara jag som upplever en enorm förändring utan även min omgivning.
Och ja, jag kan se detta jag med. Jag är stolt över mig själv, ödmjuk och tacksam. Något underbart håller på att sker i mitt liv. Jag är tacksam, oerhört och ödmjuk.  Må vara att ödmjukhet inte är en dygd, men är lycklig över att jag är på väg dit.

Jag skall åter igen träffa diakonen på Måndag. Jag skrev i ett mail till honom:

Jag diskuterade med min handläggare igår och hon frågade vart vi skulle lägga min praktik (arbetsträning). Jag talade med henne om vårt möte och vad de hade väckt inom mig, som länge har varit frånvarande i mitt liv. Jag sa till henne att det bästa vore om en sådan praktik skulle läggas hos Svenska Kyrkan
då jag vill utbilda mig till att arbeta inom Kyrkan. Som Diakon eller Församlingspedagog.
Det blir inte aktuellt i den närmsta tiden men förhoppningen är att detta kan komma att påbörjas till våren.

Jag måste säga att det hände något inom mig efter vårt samtal senast. Något varmt och positivt vaknade i mig.
En tanke och en insikt kom.
Jag har alltid haft en vilja att hjälpa mina medmänniskor. Du sade själv under vårt samtal att du själv gått igenom en del, vandrat på den stigen.

Den väggen.

Så då kanske du förstår mig när jag säger att jag vill inte att de hemskheter och svårigheter man varit med skall ha varit förgäves.
Att man med hjälp av sina erfarenheter kan möta andra och förstå andra på ett sätt som kanske inte alla kan.
Jag insåg i vårt samtal att jag hör hemma i Kyrkan. Det har alltid varit något som kallat en dit. Men man har varit för vilsen i livet för att höra det, känna det sanna, det rätta. Sitt kall.

Jag vill därför åter igen tacka dig för det samtal vi hade.
Det blev på något vis en lykta i mörkret, en ledande stjärna som tog mig den sista biten på vägen till denna insikt som nu infunnit sig”

Jag lärde mig faktiskt något igår på DBT. Och det var att inte kompromissa mig själv. Att inte vara rädd. Att inte låta rädslan för vad andra skall tycka och tänka hindra mig från att säga, tänka och göra det jag känner är rätt för mig själv.

Många kommer reagera, många kommer reagera mycket negativt på det som jag nu skall göra. Det hade jag också gjort om jag vart som jag var förr. Många av ens vänner är fortfarande där. Tillsammans förkastade vi alla religioner, all tro, Gud, ja allt.
Jag är och kommer förbli kritisk mot den ondska som människor utför i ”skentro”. Det vill säga att de utför onda gärningar som strider mot den tro de har. Mördar, spränger kliniker, hotar, hatar och förgör och tar Guds namn i sin mun. Som det skulle ge dem rätten att ta ett liv. Mot detta är och förblir jag kritisk.
Ja, vännerna var det ju
Om de väljer att tycka att jag inte går att umgås med för den sakens skull så är det deras förlust. Så känner jag.
Jag är densamma, jag är fortfarande unika Johan. Men helare, friare och lyckligare. Om det är fel så vill jag inte vara rätt.

Carry on brave ones. Kriga, kämpa på. En dag i taget. Och går inte det, minut för minut

Denna delen kallar jag Krigarlevaren. Jag kan kväva panikångest. Det är mina superkrafter i dagsläget
Och det, är en väldig kraft.

I övrigt så har jag samtalat med Diakonen vid kyrkan där jag bor igen. Om praktikplats inom kyrkan. Och det verkar som att det blir av.
Det känns som om man snart har hittat hem, som man hittat sitt kall.

Jag kan med glädje meddela att jag kommer att utbilda mig till Diakon inom Svenska Kyrkan. När jag är redo för det. Praktik och DBT först.

Vad är och vad gör en Diakon då?

”Arbetet kan innebära nattvandringar på stan för att finnas till hands för ungdomar, hembesök hos äldre och sjuka, gruppverksamhet för barn som har föräldrar med missbruksproblem, gruppboenden för demenshandikappade, soppkök, utbildning och många andra arbetsuppgifter.
Oavsett vilka de konkreta arbetsuppgifterna är finns alltid perspektivet – att värna varje människas rätt att leva ett värdigt liv.

Diakoni kallas ibland ”tro i handling” – att finnas till hands, bry sig om och vara intresserad av människor, att ha möjlighet att ta sig tid när en människa behöver råd och stöd. I det diakonala arbetet är tilltron till alla människors inneboende resurser självklar. Som diakon har du ansvar för att församlingens arbete genomsyras av det förhållningssättet. Det diakonala uppdraget handlar också om att motarbeta de strukturer i samhället som gör att en del människor ställs utanför.

Det sistnämnda tycker jag är en självklarhet.

Carry on. Ha en fin dag.
Höres efter DBT

Det krävs inte mycket. Det räcker med att ha, vi säger 2-3 symptom samtidigt så är det kört liksom. Och det är de symptom som är svåra att hantera som totalt utlöser allting. Kanske kommer reaktionen nu. På alla dessa månader. Fy fan… säger jag bara. Må medicinen verka snart….

”Det är ingen idé, det kommer aldrig gå” förlamar mina muskler som är förutsättningar för att jag skall le.
Men jag kämpar emot. Det är när det finns så mycket positivt i ens tankar som det blir så märkbart hur de jäkla DÖMANDE, VÄRDERANDE tankarna styr ens inre. De slås på per automatik. Innan jag hinner tänka till, innan jag hinner vakna så är det redan igång.

Men jag kämpar på, för jag skall inte vandra ner den stigen, nej. Jag skall ta med mig erfarenheten, lärdomen men jag skall inte tillåta mig själv att underminera mig själv, förstöra för mig själv.
Idag har jag möte med Arbetsförmedlingen på psykiatrin där vi skall diskutera vad som kommer härnäst.  Och det är ju den planen som jag beskrev igår.

Efter jag vart hos Diakonen igår och var på väg hem så slog det mig. Jag kanske kan praktisera inom kyrkan. Istället för någon stressig plats där de producerar saker etc (har jobbat med det i nästan 10 år innan, never again). Det skulle ge mig mer, speciellt i den resa jag gör i mitt inre. Och att få vara bland människor som har samma medmänskliga syn på andra människor är ju bara positivt.

I natt drömde jag åter igen om människor som gjort en illa. De drömmarna kommer alltid tillbaka. Och har så gjort under åren.
Jag brukar må väldigt dåligt efter dem, men idag så känns jag oövervinnlig. Men det är ändå väldigt väldigt jobbigt att de alltid kommer tillbaka. Och lär nog göra det under en väldigt lång lång tid.

Jag undrar ibland om de är medvetna om den enorma skada de gjort på mitt inre? Hur trasig de, tillsammans med min far (på skiljda håll då) lyckades få mig att bli. Så trasig att jag nog aldrig blir hel. Killar och tjejer från skola som idag är kvinnor och män (ja män vet jag ju inte men).

Idag är det Tisdag, i Norden är tisdagen uppkallad efter Odens son, den fornnordiska guden Tyr, (på fornsvenska kallad Ti). På latin heter tisdag dies Martis vilket betyder Mars dag. Tyr identifieras ofta med den romerska krigsguden Mars. I Europa under medeltiden ansågs tisdagen som en lämplig dag att inleda krig på, då detta var krigsgudens dag. Även svärdssmide och andra krigsförberedande aktiviteter utfördes vanligtvis på tisdagar.

Så då kanske det är på sin plats att man förbereder sig för krig, att återerövra sitt inre, kontrollen, livet och göra det vackert vackert vackert.

Må väl och ta hand om varandra där ute.

Carry on brave ones.

Jag var och träffade diakonen där jag bor idag efter samtal med min DBT ledare. För ett samtal och ekonomisk hjälp. Jag slogs av den vänlighet och förståelse jag blev bemött med. Att det finns människor som värnar så om sina medmänniskor trodde jag inte längre fanns.

Det var ett väldigt givande samtal och det kan hända att jag går dit igen. I mitt andliga sökande så vill jag som det heter, söka.
Det har jag aldrig gjort förr.
Men jag har en längtan idag, en tanke som kommer tillbaka hela tiden.
Och det tänker jag inte bortse ifrån.

Men men, nog om detta.
Hur jag mår? Idag menar du?
Ja, det är harmoniskt. Jag arbetar på det de tjatar in i huvudet på en i DBT.
M E D V E T E N    N Ä R V A R O.

Och det är lättare sagt än gjort. Men jag kämpar på. Jobbar på med acceptans, mindfulness och stillhet. Att vara i nuet. Men det är svårt svårt svårt. När tankarna drar iväg in i det förflutna och in i oron för framtiden.

Nu skall jag göra annat. Carry on brave ones

Carry on brave ones

I går slog Traumapolär rekord med flest besökare per dag. Kanske skall man skriva om myndigheterna mer.
Det är en lugn dag idag. Skall kosta på mig en lång promenad ute i kylan och avslappningsövningar under dagen för att ge mig själv förutsättningar för att få en så skön och lugn dag som mäöjligt.

Gårdagen bjöd på migrän och smärtor i leder.  Är öm i kroppen idag.
Något sjukt.
jag jobbar med mig själv varje vaken stund. Håller nivåerna nere. Det går idag, det går just nu.

Till min vän, du vet hur och du vet varför. K Ä R L E K

not.skatteverket.se

137.61.234.225

Entire 137.61.0.0/16 is statically assigned. remarks: 137.61.240.0/22 is assigned for guest access. remarks: http://www.skatteverket.se remarks: http://www.kronofogden.se

Pv4 address:   137.61.234.225
IPv6 address:   ::ffff:893d:eae1
Host name:      not.skatteverket.se
Reverse DNS:    not.skatteverket.se
Country:        Sweden 
City:           Solna

IPv4 address:   194.71.67.10
IPv6 address:   ::ffff:c247:430a
Host name:      natrfv.sfa.se
Reverse DNS:    natrfv.sfa.se
Country:        Sweden 

inetnum: 194.71.64.0 – 194.71.67.255
netname: SE-RFV
descr: Forsakringskassan
country: SE
admin-c: JS4922-RIPE
tech-c: JS4922-RIPE
status: ASSIGNED PI
mnt-by: RESILANS-MNT
person: [det skriver jag inte här]
address: Sodra Jarnvagsgatan 41
address: S-851 93 Sundsvall

Varför? Ja det kan man fråga sig. Om berörda parter kan lägga en kommentar så hade det uppskattats. Men det kanske är för mycket begärt.

Säg Johan, vad beror det på?

Det beror nog på det faktum att jag får träffa en läkare som kanske lyssnar på vad lilla jag har att säga. Det kanske beror på att jag skall träffa en läkare som ser förbi generaliseringar och fördomar. Som förstår och respekterar vad jag säger. Och tar till sig detta. En läkare som inte tvingar mig att visa dom insidan på armarna för att de inte lyssnar när jag talar om för dem hur det ser ut, känns där inom mig.
Jag har ju för fan svårt som det är att uttrycka hur jag mår. Och när jag väl gjort det så har de använts emot mig, då har de ej lyssnat.

Och då har jag varit tvungen att visa dem, på mig själv hur jag mår inuti. Men inte ens då har de lyssnat.

Som sagt, dessa siffror är låga för att det finns ett hopp i denna läkare.
Ett väldigt litet hopp. För jag vägrar att tro att de kan eller vill hjälpa mig med den biten. Och även om de gör det så väntar Försäkringskassan i steget efter det. Men det är en kamp jag är villig att ta.

Det enda jag vill är att få gå DBT i fred och laga mig själv. Laga mig själv i lugn och ro.
Alla klarar inte att göra saker vid sidan av. Och ja, jag säger följande: Med allt jag bär med mig så kommer jag inte klara av annat än DBT. Jag skall bearbeta trauma vid sidan av DBT gruppen. Det händer något i mig, bara av att skriva den meningen.
Jag har öppnat den dörren förut, med min första riktiga psykolog. Det var ett helvete bara det.

Jag har mer insikt, är ödmjukare, känsligare, bättre, varmare och klarsynt idag. Och jag kan bara gissa på att detta kommer göra att det blir väldigt väldigt jobbigt. Svårt.

Det är Fredag idag, helgen är här. Då de låter oss vara åter igen.
Rent ekonomiskt (men sånt skall man väl inte tala om? Jodå) så gäller uttrycket en olycka kommer aldrig ensam.
För ett tag sen krävde de tillbaka aktivitetsstöd som de ansåg hade utbetalats felaktigt (jag håller med, jag borde varit sjukskriven hela tiden). Jag skrev till Försäkringskassan och undrade hur jag skulle kunna betala det då jag inga pengar får från någonstans. Och jag förklarade att jag hamnat mellan systemen, att jag borde varit sjukskriven.
Men det lyssnar de inte på såklart.

Sen igår kom brev från skatteverket (jag skulle betala restskatt men kan inte då jag inga pengar får, från någonstans). Jag kan inget gör åt det. Jag vill men kan inte. Men skatteverket skall man väl inte jävlas med och de gör som de vill. Så de drar skatt på pengar jag inte har för att finansiera en välfärd som inte finns.

Javisst, det är underbart att vara sjuk i Sverige idag. Visst är det?

Kämpa på där ute. Kämpa.
Fast idag har jag svårt att tro på de orden själv.

Jag hörde på radion i morse hur en moderat inte kunde tala om vems ansvar utförsäkringarna var. De vill skylla på Försäkringskassan, men kan inte göra det då Försäkringskassan inte längre är tysta då de möts av kritik.
Ansvaret är Morderaternas. Och den som tror något annat måste vara hjärndöd eller psykopat.
Men jag är så jävla trött på skiten. 4 år till av det här. Jag är ersättningslös nu. 4 more years – yes we can – halleluja – motherfuckin -Rajnfeldt och dess anhängare borde själva bli svårt sjuka.

Men vad hjälper det? De har ju privata sjukförsäkringar som de köpt när de nu får skattesänkningar som finansierats av besparingar inom sjukförsäkringen och en försämrad A-kassa. 22 miljarder har sparats in på sjukförsäkringen och 1.3 miljarder på A-kassan. Var tror du att de pengarna har gått?

Nåja. Politik. Så.

Mår okej idag. Svårt att sova, panikångest, otrevliga symptom och annat djävulskap. Konstigt vore väl annars. Med tanke på situationen man befinner sig i. Det börjar kännas jävligt mycket att vara ersättningslös nu.
Jag åt i förrgår mat med grädde i för första gången på ett tag (då man inte har råd med att annat än svältmat när man har 0 kronor in i månaden). Jag fick så fruktansvärt ont i magen att jag kanske får hålla mig till svältmat haha   (jag skojar, lugn och fin nu)

Jag får akta mig från att reflektera över mat etc allt för mycket. Ätstörnings problematik kan komma upp till ytan igen och det vill jag inte. För det är något jag inte kan hantera. Om det skulle komma tillbaka vill säga.

Jag går och väntar, på nästa vecka och veckan efter det. Såhär kommer det se ut:

1. DBT förberedande möte
2. Möte med Arbetsförnedringen på psykiatrin
3. DBTn börjar (DBT gruppterapi och den individuella terapin)
4. Träffa den nya läkaren

Dessa 4 punkter är totalt avgörande för min framtid, mitt mående. Jag väljer att inte tänka på dem så mycket. Jag hinner bygga upp ett katastroftänk väldigt fort om jag tillåter mig själv att göra det. Och gör det allt som oftast.

Kickstarta dagen. Ja….. vad skall vi alla ta oss till? I Sverige, där de privata sjukförsäkringarna på sikt kommer avskaffa den allmänna sjukförsäkringen?

Carry on brave ones.

Om man kunnat, själv eller få hjälp att lösa allt som oroar en så hade man gjort det direkt.

Jag reste mig upp i skrivande stund för att ordna med en sak, i detta fick jag ett symptom, en fysisk förnimmelse (symptom på ångest/överbelastat nervsystem = syn symptom). En hundradels sekund är allt som krävs för att få ångestpåslag.
Vi ser vart det tar vägen.
jag känner mig fast, rastlös men orklös, orklös men rastlös. Jag får tvinga mig själv att agera, för stilla kan jag inte vara.
Nervös, nervös skulle jag nog vilja säga att jag är.

För vad? Ja du, allt och inget alls.

På DBT förberedande mötet så frågade hon om jag kunde landa i att min vardag såg ut som det gjorde, att alla mina rutiner och sysslor om dagarna räcker. Om jag kan vara glad i det. Vara stolt över mig själv i det. Jag svarade henne att det kan jag. Jag är oerhört stolt över mig själv mitt i allt. vilka enorma kliv jag tagit. Men det hade aldrig gått om jag inte diagnostiserats.
Man skall aldrig tänka om eller men osv. Men jag gör det ändå. Tänk om diagnosen kommit tidigare. Hade livet då sett annorlunda ut?

En annan aspekt är att jag tycker siffran i mina papper inte är rättvis. 31 år står det där. Jag diskuterade detta med en älskad vän för några dagar sedan. Hon bär samma diagnos som jag. Hon upplevde det på samma vis. Kanske gör vi alla det?
Jag tycker det är orättvist för att jag inte har varit delaktig i mitt eget liv i över 10 år. Visst jag har varit där, men jag har suttit på avbytarbänken och sätt på.
Jag minns knappt något av de åren. knappt någonting de senaste 12 åren. Bara fragment.
Och det är mycket sorgligt och ledsamt.

Det gäller ju hela livet i sin helhet. Det där med att knappt minnas någonting, att känna att man varit så upptagen med att vara traumatiserad att man missat hela livet. Även när trauman slutade att hända i mina yngre år så fortsatte jag vara i det tillståndet på något vis. Oavsett hur dagarna såg ut, så var mitt inre i trauma. Och när jag tänker efter så fanns det mängder med dissociations symptom redan då. Kanske är det så. Att det jag blev utsatt för tvingade mig att försöka förstå och förklara den brutala verklighet jag vart i. Då ingen vuxen förklarade och jag led av vad de kallar ”omsorgsbrist” utöver allt annat som man var utsatt för.

Hur tidigt kan en människa visa symptom på Borderline? Vem vet, inte jag, vem vet? Kanske du.
Jag vet att de brukar säga i tonåren. Men någon annan kanske vet mer.

Fortsatta mardrömmar inatt. När skall de ta slut?

Kanske när det är klart med sjukpenning, när jag fått träffa läkaren och hon förändrar min nuvarande bild av läkare. För det är ju så med oss. Vi ser varje ny situation, människa utifrån vad vi har upplevt tidigare.

Carry on brave ones

Men under mötet fick jag reda på att det kommer en ny, ordinär läkare som jag skall få träffa istället. Och det känns jättebra. Jätte jätte skönt att få träffa en läkare som jobbar inom psykiatrin och vill jobba där.

Åt helvete med stafettläkarna. De fattar ingenting.

Carry on.

Idag skall jag bestämma mig för om jag skall träffa läkaren eller inte. Det valet har jag redan gjort. Behov finns. Men jag kan inte träffa henne. Och en annan sak de borde tänkt på är att om de säger att det bara skall vara läkaren och ens samtalskontakt på psykiatrin så kan de inte ta med en assisitent till läkaren som sitter med. Jag reagerar inte positivt på sådana situationer. Det är inte som de inom psykiatrin behandlar patienter med benbrott eller magont där en assisitent till läkaren kanske inte stör patienten.

Men de har ju för fan med själsliga svårigheter att göra. Nåja. Skitsamma. Jag kommer inte träffa läkaren. Behov finns, detta vet psykiatrin om. Men jag kommer inte få någon hjälp.
Under någon session (minns inte vilken) så pratade jag och min DBT ledare om läkarbesöket. Jag sa till henne att jag bla inte gillade att hon satt och väntade på att jag skulle ge henne svar på om hur min karriär skulle se ut i framtiden.
Min DBT ledare sa då att ”Ja, men du hade ju kunnat nämna de mål vi diskuterat här” (De målen handlar om min löpning och min andliga resa, inte om arbete).
Ja säkert. De hade hon säkert gillat att höra. NOT! Hon hade rättat mig, sagt att jag inte svarade på hennes fråga (som om hon sa hela tiden). Det handlade inte om individen, det handlade inte om mig. Det handlade om en stereotyp bild, en grov generalisering .

Hon hade klart för sig innan vad jag var. Och det var en Borderline, knarkande lögnare. Och hon satt och sa att jag skyllde på min ”personlighetsstörning”.
Ja fy fan, läkare som henne bör undvikas.

Ursäkta om jag mal på om detta, men det berör mig ännu. Ville bara få ur mig det.

En timma kvar. Höres senare brave ones.

Carry on

Så denna Söndag lämnar jag er med min ”intermission” bild. Pausbild.
Har säkert massor att skriva i morgon då jag skall på nytt DBT förberedande. Det börjar närma sig. Nervös är man.

Psykiatrin, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, KF och annat låter oss vara under helgen.
Symptomen som tog min afton igår är borta idag. Men det känns som om de dröjer sig kvar, som ekon.

De påminner om den fruktansvärda period jag hade under en period i somras. Men då varade dissociation under veckor, till och från. Blandade med panikångest. Men jag lärde mig något utav det. Och det jag lärde mig då det använder jag mig av nu.

Och jag tror det är såhär.
Att jag inte är van vid att fungera så bra som jag ändå gör. Jag är inte van vid att förstå mig själv, att förstå min diagnos, att förstå orsak och verkan.

Det gör ont att födas, det gör ont att bromsa livet. Vända ett liv som vart på väg ner i soptunnan ännu en gång. Och se, verkligen se.
Ens egen värde, ens roll i livet, ens sanna jag.

Och jag kan börja återkoppla till barndomstrauman. Orsak, verkan. Inte i alla mina svårigheter och inlärda tankemönster. Men i en hel del.

Det som är synd är att de minnen man har från barnsben är de värsta. Jag minns inte de bra, om de någonsin fanns några bra.

Upptäckte idag att de slängt ut Filthpig plattan med Ministry på Spotify. Mycket trevligt.

Vet du inte vilka ministry är?

Check it & carry on brave ones

Det är Fredag, jag hoppas att den blir bättre. Det är obehagligt.
Om ni upplevt detsamma någon gång eller själva har borderline och upplever det så hör gärna av er. kommentera.

Carry on

Att bibehålla ett lugn som faktiskt finns just nu

Avslappningsövningar

Qigong

Att träna på ”inte värdera, inte döma”

Och ett längre samtal med en bästaste bäste Vilda. otroligt skönt att prata med någon som förstår precis vad man går igenom var dag, genom ett helt liv. Jag är verkligen välsignad, priviligerad att ha en sådan fantastisk vän.

Så till dig:

”I’ve become impossible, holding on to when, when everything seemed to matter more,
The two of us
All used and beaten up, watching fate as it flows down the path we have chose

You and me, we’re in this together now
None of them can stop us now, we will make it through somehow
You and me, if the world should break in two
until the very end of me, until the very end of you”

Från We’re in this together now med fantastiska NIN:

Carry on alla starka, modiga själar som kämpar där ute. Dag ut och dag in. Timme efter timme, minut för minut.
Som krigar för att vinna kriget inom er själva. Tillslut så blir det så.

Never give up and never surrender, ångestkrigare